Den sköna känslan att veta att det inte är något fel på mig, att det är såhär jag är och alltid kommer att vara, la sig snart när jag började inse att jag nu måste acceptera den jag är. Det som tidigare har varit oklart om varför kände jag såhär fick nu sitt svar. Jag vet inte hur många gånger jag blivit frustrerad på mig själv för att jag inte är bra på att vara social. Att det känns flera gånger bättre att vara hemma och se en film, än att behöva gå ut på fester eller barer. Att jag hellre pratar om djupa och meningsfulla saker än att kallprata. Att jag får en stor sten i magen när jag måste umgås med främlingar på fester. Att jag måste vara för mig själv för att få tillbaka energin efter att ha varit social en lång period under dagen. Att jag har svårt att vara impulsiv om jag inte förberett mig på att jag kan behöva vara det. Att jag alltid vill planera hur dagen och framtiden skall se ut. Att jag hellre skaffar en mycket nära vän än att jag har femton stycken.
Under alla dessa år har jag försökt bli bättre på att vara social för att istället jobba på att acceptera faktumet. Jag trodde att om jag utmanar mig själv och försöker vara mer självsäker i sociala situationer på tillexempel fester, så kommer min klump i magen försvinna. Det handlade aldrig om att jag hade en dålig självkänsla, det handlade om att det är så jag är.
Jag har alltid haft svårt för att kallprata, det kallprat jag kan är inövat. Försöker jag mig på att vara social i grupper med främlingar blir mitt talspråk, i mitt tycke, klumpigt och stelt. Det är dock en annan sak om jag är i min yrkesroll, där är jag van vid att behöva vara social och där är det inte heller något problem för att jag vet vad jag ska säga.
Att jag är introvert innebär inte att jag har svårt för att stå i centrum med folk jag känner. Att jag inte skämtar. Att jag är blyg. Att jag är tråkig. Att jag inte kan vara social.
Att jag är introvert innebär att jag får energi av att vara ensam och sociala sammanhang tar från min energi. Det är dock viktigt att påpeka att det är i sociala sammanhang, när jag umgås med mina vänner, familj och på jobbet jag mår som bäst. Jag ser det såhär: De vänner jag har är noggrant utvalda som jag verkligen bryr mig om. De är som guldkornen i sandlådan som får vara med i mitt liv och jag i deras. Jag är extremt bra på att planera och strukturera upp projekt och vardagen för att nå mina mål. Jag är även bra på att leda en grupp för att jag vet hur uppgiften skall struktureras upp och hur vi tillsammans skall nå målet. När jag umgås med mina vänner och familj är jag social på samma sätt som vilken social person som helst.
Vill även poängtera att allt inte är svart på vitt, man kan vara mer eller mindre introvert. Alla är olika.
Kommentera